Just nu är det intressant att följa hur de traditionella skivbolagen startar nya, Internetbaserade, modeller för att sälja ”prenumerationer på musik” och så småningom även musik för digital nedladdning. Skivbolagen, som har den lagliga rätten att distribuera själva ljudinspelningarna, har inte skyndat sig nämnvärt för att kapitalisera denna nya marknad, trots att den varit känd ända sedan 1993. Det året började IUMA, http://www.iuma.com/, lägga ut musik på nätet och skivindustrins samarbetsorgan IFPI publicerade rapporten ”Music Industry, Electronic Delivery And Copyright”, där man fastslog:
”Det skulle strida mot alla logiska förväntningar om elektronisk distribution inte skulle komma att komplettera, eller ersätta, de existerande systemen för skivförsäljning.”
Det var åtta år sedan, men varför har inget börjat hända förrän nu? Tja, det finns flera anledningar men de två viktigaste var att (1) man inte såg några konkreta bevis på en existerande marknad (efterfrågan hos betalningsvilliga konsumenter) och (2) att digitala musikfiler inte kunde kopieringsskyddas på ett effektivt sätt. Eftersom skivbolagen ändå satt på rättigheterna, varför skulle de egentligen skynda sig? Bättre då att använda den strategi som visat sig överlägsen på fysiska skivmarknaden: ”att vänta tills ett indie-bolag lanserar något så stort att de själva inte längre kan hantera det och då gå in och köpa upp både bolag och artister”. Detta är i princip vad som har hänt en del ”Internetmusikbolag” som drog igång under senare delen av nittiotalet (mp3.com, emusic.com m.fl.). Andra tidiga Internetmusikbolag gick helt enkelt i konkurs.
(1) Konkreta bevis på en existerande marknad framkom i och med Napsteranvändandets explosionsartade ökning. ”Betalningsviljan” hos konsumenterna är dock fortfarande en osäkerhetsfaktor. Även om flera undersökningar har visat att ”konsumenter är beredda att betala för en tjänst av Napsters typ” så är det inte säkert att det i praktiken skulle vara möjligt att skapa en legal betaltjänst som blir lika enkel att använda som Napster. Ett problem som måste lösas är att olika artister ligger på olika skivbolag och för att kunna erbjuda konsumenterna all musik måste alla skivbolag licensiera alla inspelningar till varandra. Nästa problem som måste lösas är att skaffa licenser från upphovsmännen som oftast representeras av förlag. Det är alltså väldigt mycket att administrera.
(2) Kopieringsksydd. Ett ”fullständigt säkert digitalt format” finns fortfarande inte och enligt somliga experter är det omöjligt att skapa ett vattentätt digitalt kopieringsskydd.
Liquid Audio http://www.liquidaudio.com har dock funnits sedan 1995. Vissa skivbolag har licensierat material till digital försäljning via systemet Liquid Audio, men har ändå haft som mål att i framtiden sälja i ett eget digitalt format. SDMI, http://www.sdmi.org, startades i december 1998 för att just definiera ett gemensamt digitalt format. SDMI är ett samarbetsorgan för skivindustri, mjukvaruföretag och tillverkare av hårdvara för musikuppspelning, men varken konsumenter eller artister/upphovsmän ingår i arbetsgruppen. SDMI existerar fortfarande men den allmänna meningen är att man har misslyckats.
Det är mot denna bakgrund de stora skivbolagen nu delar upp sig i två läger. EMI, BMG och Warner har gått samman med RealNetworks i MusicNet medan Universal och Sony bildat Pressplay (tidigare kallat Duet) som kommer att samarbeta med Yahoo. Båda lägren räknar med att börja sälja prenumerationer sommaren 2001.
I och med partnerskapet med RealNetworks har MusicNet det väl förspänt beträffande tekniskt format. Pressplay har däremot inte sagt vilket tekniskt format man tänker använda sig av. Diskussioner har förts med både Microsoft och RealNetworks. I och med att Vivendi Universal köper mp3.com får Pressplay även tillgång till denna redan fungerande teknik och kunskap.
Kontroll över amerikanska musikmarknaden (källa: CNET)
MusicNet ca 40 %
Pressplay ca 43 %
Oberoende små skivbolag ca 17 %
