Filmmusik

Mycket celluloid har runnit genom projektorerna sedan den första ljudfilmen, Jazzsångaren, med Al Jolson i huvudrollen, gick upp på biograferna 1927. Det var en stor händelse i filmens historia som många på den tiden faktiskt var starkt kritiska till. Man menade att ljudfilmen skulle komma att förstöra konstnärligheten inom filmskapande och skådespeleri. Men den nya ljudtekniken hade definitivt kommit för att stanna och filmmusiken utvecklades snart till att bli ett betydelsebärande element i regin. Det verkade som om ljudfilmen var svaret på Wagners drömmar om "det stora allkonstverket" där drama, musik och scenkonst smälter samman till ett enhetligt uttryck. Med hjälp av musiken kunde regissören ge antydningar om egenskaper hos rollkaraktärerna som inte syntes direkt utanpå. Hotfull musik kunde t ex tyda på att en till synes jättetrevlig person i själva verket har onda avsikter eller att lugnet är skenbart och en katastrof av något slag är i annalkande.

En mästare som bildat skola inom filmmusiken är italienaren Ennio Morricone. Han skrev musiken till många av landsmannen Sergio Leones filmer, exempelvis "Den onde den gode och den fule" med Clint Eastwood, "För en handfull dollar", "Hämnaren", "Once Upon A Time In America" och "The Mission". Typiskt för Morricone är den speciella stämning han får fram genom att arrangera för symfoniorkester med en slags "schlager-kompositörs-inställning"; tydliga melodilinjer genom harmonierna och "hookar" i form av ovanliga instrumentljud. Han använder även ljud som är främmande för den "normala symfoniorkestern": skrik, piskrapp, munspel samt rockband med trummor, bas och elgitarr.

...men under den lugna ytan lurar en förlamande hysteri

Bernhard Herrman var en annan pionjär som arbetade mycket ihop med thriller-regissören Alfred Hitchcock. Herrmans specialitet var dramatiska hornpassager. Lyssna på hans musik i inledningen till Hitchcocks "Vertigo", det är ett bra exempel. Herrarna Herrman och Hitchcock råkade tyvärr i luven på varandra så samarbetet avbröts sedermera. Herrman gick vidare och skrev musiken till filmen "Taxi Driver". När Robert De Niro's galning kör runt med sin taxi i storstaden så manar musiken fram den hotfulla bilden av en haj som jagar efter byte bland korallreven. Bilderna från gathörn och portar visar en helt vanlig kväll på stan... men under den lugna ytan lurar en förlamande hysteri.

Musiken i film kan ju ha olika funktioner. Endera stämningskapande, genom att förstärka eller motverka bilderna, endera rent effektförhöjande så att en händelse i bild blir extra starkt markerad. Man talar då om "cue-points", de ställen i filmen då bild och ljud måste sammanfalla. Jämför med ren ljudläggning - när tittaren ser bildörren slå igen så måste han rimligtvis samtidigt också höra ljudet av en bildörr smälla igen. Men om regissören vill ge tittaren känslan av att just den här bildörrens igensmällande är extra betydelsefull så kan han använda sig av musiken. Det mest uppenbara skulle vara en ordentlig orkesterskräll när dörren går i lås.

Musiken ska fungerar på tre plan samtidigt

Det egentliga hantverket för en kompositör av filmmusik består i att finna den musik som fungerar på tre plan samtidigt. Den ska ge rätt stämning och fungera musikaliskt, så att melodier och arrangemang "låter som musik" samtidigt som musiken även ska understödja cue-points i bild. Att få ihop det här är inte det enklaste och man har inom filmen utvecklat vissa tekniker och hjälpmedel för att synkronisera musik med bild. Ett av de äldsta och fortfarande ofta använda hjälpmedlen för kompositören är ett stoppur. Man mäter filmens avsnitt med cue-points och gör ett tidschema som också ligger till grund för musiken som ska skrivas. När det blir dags att lägga fram noterna för orkestern och spela in musiken så kan dirigenten också behöva assistens med stoppur och tidschema. Ett extremt exempel på användandet av symfoniorkestern som effektenhet är de äldre tecknade Disney-filmerna. Ibland kunde man ha filmprojektor i studion och dirigera orkestern med ett öga på filmduken och ett öga på partituret. Någon kom också på snilleblixten att göra hål i filmen på vissa ställen. När ett hål passerar lampan så uppstår en ljusblixt som utgör en signal till dirigent och orkester.