Mikrobetalningar och mikroartister för all framtid?

Slutligen vill jag rapportera om Trent Reznor’s senaste utgivning med Nine Inch Nails. Det är två timmars musik som distribueras online under en Creative Commons-licens, vilket innebär att lyssnare får dela med sig av musiken som de sjävla vill. Jag dumpade över fem dollar via PayPal och laddade ner allt som 320 kbps mp3-filer. Tyvärr fungerar inte musiken alls i detta komressionsformat för så fort en konsertflygel används så spricker ljudet. Det kändes som att kastas tillbaka till vinylskivornas tid. Men det tycks vara många som köper musiken i dyrare och bättre format. Till exempel så hade den till 2500 exemplar begränsade specialutgåvan redan sålt slut. Med styckepriset 300 dollar gör det en nettointäkt på mer än en halv miljon kronor – på bara specialutgåvan. Dessutom står det i webbshoppen att dessa inte levereras förrän i Maj, vilket ger Trent en tidsmarginal att undvika extra kostnader i form av överupplaga och lagerhållning. Detta är samma smarta förbokningsknep som Einstürzende Neubauten också tillämpar. Artisten ger fansen ett löfte om något fint och får pengar av fansen för att göra klart arbetet med det fina. Inga mellanhänder behövs för att göra marknadsundersökningar och promotion eftersom försäljningen redan är säkrad i processens inledningsskede.

Marknadsanalytiker världen över lägger pannan i djupa veck och yttrar klyftigheter som “Skivbolagen har en roll att spela, men det är inte samma roll de spelat i det förflutna” (Mike Goodman, Yankee Group) eller “Dessa olika modeller inebär inte att skivbolagen kommer att försvinna utan bör betraktas som det bästa sättet att hitta, ta vara på och marknadsföra nya talanger” (Mark Mulligan, Jupiter Research).

En nyckelfråga är dock ifall den nya digitala mediavärlden kan break:a en artist från ruta ett – vilket traditionellt har varit skivbolagens paradnummer – eller om vi nu för alltid kommer att vara hänvisade till mikrobetalningar och mikroartister.

Kommentera